Tips till föräldar

Adolescenstiden är en ombyggnadsperiod

Adolescenstiden är en ombyggnadsperio, Koll på tiden?

Några funderingar om tonåringar och adolescenstiden - Ingrid Almgren Sjölander, leg. psykolog, specialist i klinisk psykologi, leg. psykoterapeut.

Tonårstiden är ofta missförstådd

Tonårstiden blir ofta missförstådd och även nedvärderad, som en period i livet där ”hormoner som rusar” och man beter sig ”omoget”. Sett ur ett utvecklingsperspektiv är tonårstiden en oerhört spännande och helt nödvändig period där hjärnan och sättet att förhålla sig till sig själv och andra är under stark förändring. 
 
Att som förälder eller närstående inta en attityd av att det bara är att bita ihop tills tonårstiden går över är att visa en oförståelse för att denna period har sitt eget berättigande och att hur den blir och hur vi bemöts under denna period har ett stort inflytande på våra framtida liv och på ombyggandet av vårt nervsystem: Målet med tonårstiden är nämligen en ombyggnad av hjärna, kropp och relationer för att vi ska kunna gå från att vara beroende av föräldrar/familj till att skapa en ny plats för oss där vi placerar oss inom den sociala gruppen utanför familjen för att bli mer självständiga och på längre sikt kunna bilda egna familjer.

Målet med tonårstiden är nämligen en ombyggnad av hjärna, kropp och relationer för att vi ska kunna gå från att vara beroende av föräldrar/familj till att skapa en ny plats för oss där vi placerar oss inom den sociala gruppen utanför familjen för att bli mer självständiga och på längre sikt kunna bilda egna familjer.

Hjärnan byggs om

Men vad driver denna utveckling där vi från att ha från att (i bästa fall) fått ta emot omsorg och omvårdnad till att mer eller mindre kraftfullt stöta bort det som är välbekant till förmån för nya saker? Om vi börjar i hjärnan så ser vi att adolescensperioden innebär en minskning av antalet neuron och kopplingarna dem emellan. Det städas upp i hjärnan. Vi gör oss av med de kopplingar som inte används, och det är helt i sin ordning eftersom vi föds med ett överskott av neuron och en högre mängd kopplingar dem emellan än vad vi behöver i den vuxna hjärnan. Samtidigt är hur hjärnan byggs om beroende av hur tonåringens omgivning, relationer och mönster ser ut. Det är alltså inte så att ”städningen” i hjärnan sker slumpvis utan det sker i samspel med omgivningen. Just därför är detta en så viktig period.
 
Denna typ av ”hjärnstädning” verkar vara genetiskt betingad – men kan också förstärkas av yttre faktorer som till exempel stress – och den har som sammanfattande konsekvens att den bygger om hjärnan och speciellt de delar som är kopplade till relationer och belöningssystem. Det gäller alltså bland annat det sk. limbiska systemet, eller ”däggdjurshjärnan” som den inre mellanliggande delen av hjärnan - den som finns mellan hjärnstammen och cortex - ibland kallas. Det möjliggör rent neurologiskt att vi är öppna för att forma nya relationer. För många tonåringar blir också vänkretsen -  och för vissa tyvärr den saknade vänkretsen - mycket mer central än familjen.
 

Samtidigt är hur hjärnan byggs om beroende av hur tonåringens omgivning, relationer och mönster ser ut. Det är alltså inte så att ”städningen” i hjärnan sker slumpvis utan det sker i samspel med omgivningen. Just därför är detta en så viktig period.

Bort med det gamla och in med det nya

Så att omforma tidigare relationer och att bygga nya under tonårstiden är genetiskt inprogrammerat i oss. I och med att nya relationer byggs ändras också de gamla relationerna, som de till föräldrar eller andra anknytningspersoner. En tonårig som himlar med ögonen eller suckar djupt som svar på sin mammas begäran om städning betyder egentligen inget mer än att ”min hjärnas utvärderingssystem håller på att ändras på ett sätt som gör att jag inte längre kommer att anta att allt som kommer från mina föräldrar är sant eller bra – men det gör också att jag förbereder för min överlevnad utanför flocken”.  Med lite förståelse för detta kommer kanske mamma inte behöva känna sig så sårad eller lämnad som vi normalt gör när vi blir avvisade eller bortvalda. Många konflikter kommer sig av att känslorna blir starka hos båda parter och att man inte klarar att hantera dem utan att gå i konflikt – och vi vet dessutom att tonåringen kommer att ha extra starka känslor. Att våga låta tonåringen skapa nya relationer som faktiskt i alla fall just då blir viktigare än föräldrarna innebär att man som förälder öppnar möjligheten för sitt barn att få kärlek och relationsträning från andra personer – och i det ingår att öva tålighet. Mer om det senare.

En tonårig som himlar med ögonen eller suckar djupt som svar på sin mammas begäran om städning betyder egentligen inget mer än att "min hjärnas utvärderingssystem håller på att ändras på ett sätt som gör att jag inte längre kommer att anta att allt som kommer från mina föräldrar är sant eller bra – men det gör också att jag förbereder för min överlevnad utanför flocken".

Extra starka känslor och ett lättväckt belöningssystem

Dessa starka känslor under tonårstiden har faktiskt stöd i forskning och avbildningar av tonårshjärnan. Tonåringar har med start från de tidiga tonåren och med topp ett par år senare som grund en något lägre grundläggande nivå av belöningssubstansen dopamin, men också ett kraftigare påslag när belöningssystemet väl drar igång jämfört med både barn och äldre. Det betyder att de oftare kommer att uppleva sig uttråkade – när dopaminet är för lågt. Men så snart det slår på blir påslaget av belöningssubstansen kraftigare än hos både vuxna och barn och känslor kommer att upplevas mer färgstarka, intensiva och konsumerade. Så starka att resten av världen kan verka grå och meningslös. 
 
Det är inte för inte som tonårshjärnan ofta dras mot belönande substanser, gaming eller ”novelty seeking” för att få igång belöningssystemet igen. Och att tonåringen har en fantastisk förmåga att återuppfinna sig i nya sammanhang – det triggar belöningssystemet.

Tonåringar har med start från de tidiga tonåren och med topp ett par år senare som grund en något lägre grundläggande nivå av belöningssubstansen dopamin, men också ett kraftigare påslag när belöningssystemet väl drar igång jämfört med både barn och äldre. 

Nytt = bra

Syftet med att hjärnan går igång så starkt på nya saker och nya relationer är att driva utvecklingen framåt och locka tonåringen mot världen utanför flocken. Parallellt med detta kommer tonåringen även att låta positiva konsekvenser av en möjlig handling väga väsentligen tyngre än potentiell risk eller negativ konsekvens. Det är en myt att tonåringen är omedveten om risker, vilket ofta visar sig snabbt när man pratar med dem - det är bara det att hen värderar den möjliga positiva konsekvensen så mycket högre. Hjärnan är inställd på ja tack till nytt och spännande – i den fortsatta utvecklingens tjänst.

Det är en myt att tonåringen är omedveten om risker, vilket ofta visar sig snabbt när man pratar med dem - det är bara det att hen värderar den möjliga positiva konsekvensen så mycket högre.

Vad behöver tonåringen?

Tonåringen behöver mer än någonting annat vuxna människor omkring sig som förstår att det som händer i tonåringens kroppar, hjärnor och relationer till stor del inte är bara kvitto på något som föräldern gör eller inte gör -  vare sig bra eller dåligt. Vuxna personer bidrar bäst genom att ta ansvar för sina egna känslor och sin egen emotionella reglering först. Faktum är att förmågan till att kunna reglera egna svåra känslor är en stark prediktor för goda relationer överhuvudtaget. 
 
Vi vet alltså att tonåringen kommer att ha både extra starka känslor, en genetiskt inskriven omprövning av gamla relationer – i kombination med en snabb ombyggnad av hjärnan. Detta är precis rätt tid för vuxna i dess närhet att visa förmåga till att känslomässigt tona in och visa förståelse för vad som händer i tonåringen och att erbjuda hjälp att hantera svåra känslor – inte att ta bort dem genom överdriven curling eller bestraffa dem med prematur självständighet.  

När man träffar vuxna och pratar om deras tonårstid, tex i en terapi, beskriver de påfallande ofta att det viktiga för dem i tonårstiden var att det fanns någon trygg person som visade att de kunde förstå hur det kändes att vara i tonåringens kropp utan att försöka ta bort det eller ändra det direkt – som alltså erbjöd intoning, dvs basen för trygg anknytning.
 
”Med tanke på tonåringens behov av att lämna gamla relationer skulle egentligen alla som genomgår adolescensperioden ( vilken för övrigt, tillsammans med postadolescensen* som kommer efter, sträcker sig upp till 25, inte bara till slutet av tonåren) behöva någon form av mentor utöver sina föräldrar – en trygg vuxen som kan erbjuda stöd och kontakt men utan att vara så ”triggad” av tonåringen som föräldern kan bli. Vad tonåringen behöver är just hjälp att kunna hantera svåra känslor (även visst mått av tråkighet), att själv lära sig att fokusera sin uppmärksamhet och att uppmuntras att i linje med sin natur få söka nytt i fast en ”skademinimerande” setting - samtidigt som de tidigare relationerna står ut med att bli gradvis lämnade.”
 
*postadolescensen sträcker sig ca mellan 20-25 - men är en utvecklingsperiod, inte en fas - det finns därför ingen fast gräns utan kan vara både längre och kortare. Temat i adolescensen kan man säga är beroende kontra självständighet mot anknytningspersoner, och temat i post-adolescensen är att hitta en plats där man bidrar i samhället/den stora flocken.

Vi vet alltså att tonåringen kommer att ha både extra starka känslor, en genetiskt inskriven omprövning av gamla relationer – i kombination med en snabb ombyggnad av hjärnan. Detta är precis rätt tid för vuxna i dess närhet att visa förmåga till att känslomässigt tona in och visa förståelse för vad som händer i tonåringen och att erbjuda hjälp att hantera svåra känslor – inte att ta bort dem genom överdriven curling eller bestraffa dem med prematur självständighet.  

Att tåla är att klara

Det innebär inte att föräldrarna/omsorgspersonerna ger upp utan att de hjälper tonåringen att öva sig att tåla motgångar, att lyssna på kroppens signaler – och att ta hand om sig och sin utvecklande hjärna. Ett sätt är att öva sig på att tåla och att ta hand om sig är att träna på att lägga märke till vad som sker i den egna kroppen och tankarna just nu och att träna på att ta en liten paus innan man reagerar/agerar på det som händer. 
 
Vuxna i omgivningen kan stärka detta genom att även rikta nyfikenhet och fokus på den inre delen av ett beteende – upplevelsen av hur det är att vara i den egna kroppen – inte bara den yttre. En bättre rustning mot utagerande finns inte än att inte bli så rädd för den egna kroppens signaler. Men för det behövs trygga personer i tonåringens relationella matris.

Ett sätt är att öva sig på att tåla och att ta hand om sig är att träna på att lägga märke till vad som sker i den egna kroppen och tankarna just nu och att träna på att ta en liten paus innan man reagerar/agerar på det som händer. 

Innehåll och text av Ingrid Almgren Sjölander, leg. psykolog, specialist i klinisk psykologi, leg. psykoterapeut från Psykologi med mera. Ingrid har också bidragit med sin fantastiska exepertkunskap vid skrivandet av ungdomsboken Koll på tiden? 


Ny bok av Petra Brask - Koll på tiden? Tips för skola, fritid, vänner, sömn 
Det här är en bok för ungdomar som känner sig stressad och pressad av skolan. Som känner krav från olika håll och som skjuter upp saker. Mer om boken här